Scener ur ett alpackaliv:

Naturens mirakel

Maj 2005

Den sena stallrundan den kvällen bjöd på en rejäl överraskning. Ett nyfött föl låg i halmen och inget sto visade det minsta intresse. Vi hade inte noterat att någon fölning var i på gång även om det inte var helt oväntat.

Det nyfödda fölet, en ljusbeige liten kille, var mycket svagt, kunde inte lyfta huvudet än mindre stå upp. Därav den moderliga nonchalansen. Ansvarig mamma, Parucha, kunde inte vara mer ointresserad och ville heller inte låta sig mjölkas så jag fick snabbt tina koråmjölk från frysen. Lyckligtvis var den lille mycket hungrig, tog nappflaskan i första försöket och drack omedelbart upp till sista droppen. Men hans temperatur bara sjönk trots intensiva uppvärmnings-försök och han skakade. När tempen var nere i 36,1° såg jag ingen annan utväg än att ta in och värma honom framför kakelugnen.

Vår engelska springerspaniel Moya - f ö stor alpackaälskare - adopterade omedelbart den lille, till min inte helt odelade förtjusning. Tanken var ju att så snart som möjligt återbörda fölet till mamman och med "vilddjursdoft" misstänkte jag att problem kunde uppstå. Det var emellertid fullkomligt omöjligt att avhålla Moya från att slicka fölet men att stänga in henne i något annat rum var uteslutet - med den röstresursen. Efter någon timme hade dock fölets temperatur stigit till 37,7° och han somnade och sov lugnt i flera timmar. Moya och jag somnade bredvid honom.

Vid 4-tiden vaknade han och visade tydliga tecken på hunger. Återigen ungefär 1 dl koråmjölk som han glupskt drack. Lite senare gick jag ut och försökte mjölka Parucha. Hon vägrade genom att helt sonika bara lägga sig ner. Under resten dagen var det därför koråmjölk som gällde. Framåt kvällen accepterade hon äntligen att bli mjölkad (det spände säkert i juvret). Eftersom jag var mån om att hennes mjölkproduktion inte skulle avstanna blev jag mycket lättad.
Fölet, som vid det här laget fått namnet Winny (egentligen Wiñai som betyder "för alltid" på quechua och ett lämpligt namn eftersom fölet för alltid ska stanna hos oss, enligt vår dotter Emilie!), var kolossalt hungrigt hela tiden och började ganska fort hämta krafter men hade mycket sned hals och kunde bara ligga ner eftersom benen inte bar så det gällde också att vända honom då och då. Parucha mjölkade jag ungefär var 4:de timme och fick nästan 2 dl per gång. Men inför varje mjölkning var jag tvungen att ge henne en injektion med 0,5 ml Partoxin annars släppte hon inte mjölken. Glömde säga att fölet fick en rejäl dos (2 ml) Selevitan (selen) första dagen.

Dagarna gick och jag började blanda upp stomjölken med vanlig 3%-ig homogeniserad komjölk, framför allt i samband med kvällsmålet (kring midnatt) och det tidiga morgonmålet (vid 4-5-tiden) för att slippa gå ut och mjölka mitt i natten. Efter tre dagar inne kunde jag "vika ihop" honom i "sittande" läge, han klarade att hålla balansen och halsen var inte längre så sned. Vi övade också att stå lite grand men på egna ben gick det inte alls.

Det stora genombrottet kom på kvällen fjärde dagen då han själv plötsligt kunde ställa sig upp och gå (då hade han ökat i vikt från 5 till 6 kg - snacka om %!). Vi tog ut honom till Parucha och avskiljde henne från de andra stona med en grind och alla fick solidariskt hålla sig inne i stallet. Hon började genast prata med Winny men var f ö mycket reserverad. Jag försökte visa honom var mjölken kom ifrån men det brydde han sig inte det minsta om (det var ju mycket enklare att dricka ur flaska!) och mer samarbetsvilliga mammor har man ju träffat: denna la sig ner så fort han kom med nosen i närheten av juvret. Men vi lämnade honom hos Parucha över natten (med föltäcke på sig för att hålla värmen) och på morgonen försökte jag återigen att få honom att dia. Omöjligt, så det blev mjölkning igen. Och igen. Och igen. Jag började bli desperat. Ville INTE ha ett flaskuppfött föl! Speciellt inte ett hingstföl med tanke på felprägling. Men till slut, sent på eftermiddagen andra dagen hos mamman, upptäckte vi till vår oerhörda förvåning att han diade! Fullkomligt osannolikt!

Efter ytterligare en dag släppte vi ut hela gänget i hagen och Winny galopperade med de andra hur lätt som helst. Ingen kunde tro att Winny hade tillbringat sina första dagar framför kakelugnen med en hund som extramamma! Själv försökte jag undvika all kontakt med honom i början för att han skulle "glömma" mig så att vi inte skulle få problem med felprägling, något som jag var mycket orolig för i hans fall. Parucha var oerhört beskyddande och vi kunde knappast fatta att hon efter så många dagar utan föl faktiskt tog honom till sig (och med hunddoft!).

Ett helt oväntat problem dök dock upp: Moya såg sig fortfarande som fölets mamma! Hon ville hela tiden in i hagen, hade bara ögon för Winny. Vi provade att gå in i hagen med kopplet på henne varvid Winny har kom framgalopperande för att hälsa men med mamman efter sig som ett jehu och gjorde regelrätta utfall mot Moya som förtörnad och försmådd drog sig tillbaks. Efter ett par dagars suktande efter "sitt" föl började hon emellertid acceptera att loppet nog var kört som alpackamamma. Eftersom inte bara Parucha utan också flera av de andra stona ser till att Moya inte kommer för nära dem och Moya själv är klok nog att inte insistera är det nu ingen fara att låta hunden strosa runt i hagen. Alla stona har vant sig vid Moya och betar nu nästan helt oberörda när hon kommer. Winny har också börjat glömma Moyas moderliga omsorger - liksom mina! Han verkar inte alls ha fått några felpräglingssymptom under dagarna hemma framför kakelugnen.

Så man kan nog säga att det som började så svårt fick ett lyckligt slut. Hade vi inte tagit in honom hade han aldrig klarat sig - och med det som alternativ var valet givet även om han hade kunnat bli en felpräglad kille.

Österlen Alpacka
Den Gamla Möllegården
Gröstorp
272 94 Simrishamn
+46 (0)730-92 87 57
info@alpacka.se