Alpackahållning

Hundar och alpackor

- ett underskattat potentiellt problem?

Vi har alla med stor förskräckelse tagit del av det tragiska fallet i Arjeplog där två hundar bet ihjäl en alpacka. Tyvärr är det inte första gången en alpacka dödats av hundar och garanterat inte den sista. Det finns flera andra fall både i Sverige och utomlands där alpackor dödats eller allvarligt skadats av lösspringande hundar som tagit sig in i alpackahagen.

En annan variant av hundattack är när man är ute på promenad med alpackor vilket hände oss för en tid sen och det var en upplevelse jag innerligt hoppas att jag aldrig behöver vara med om igen. Lyckligtvis skadades ingen fysiskt men det kan vi varken tacka hundarna eller deras ägare för. Det var inget annat än ren tur och det hade kunnat går riktigt illa. Hundägarens agerande efteråt visar hur riktigt stort problemet egentligen är. Bortsett från det emotionellt fruktansvärda i att få sina alpackor skadade eller dödade så är nog de flesta hundägare lyckligt ovetande om de ekonomiska konsekvenserna för dem om deras hund ger sig på alpackor.

Innan jag fortsätter vill jag dock understryka att de flesta hundar fungerar alldeles utmärkt tillsammans med alpackor. Våra egna, en springer spaniel och en dalmatiner, är uppvuxna med alpackorna och det går strålande. Det är inga som helst problem att låta dem vara tillsammans med hingstflocken. Stona är däremot lite knepigare men det beror på stona – inte hundarna. Vi har två ston som kommer från Chile som inte drar sig för att angripa hundarna om de kommer in i hagen, oavsett om det finns föl eller inte. De har säkert dålig erfarenhet av hundar från Chile.

Sättet att försvara sig mot hundarna (även om hundarna bara går och nosar någonstans) är trampa på dem med alla fyra fötterna, gärna efter att först ha trängt in dem i ett hörn. En liten hund kan utan vidare trampas ihjäl på det här sättet. Metoden fungerar naturligtvis inte om hunden är aggressiv eller om det kommer in flera hundar. Då har alpackan inte en chans.

Det som hände oss var att jag och två goda vänner var ute och ”social-tränade” några hingstar inför alpackautställningen. Passerade en gård där vi alltid går med både hundar och alpackor. Gården har rätt nyligen bytt ägare men jag hade inte träffat dem tidigare. Plötsligt kommer en Jack Russelterrier och en pitbullterrier som skjutna ur en kanon, vilt skällande och angriper alpackorna. Båda hundarna hugger hysteriskt efter alpackornas halsar och biter sig fast i ullen. Jag håller två alpackor och blir i tumultet omkullkastad på marken. Pitbullterriern koncentrerar sig på mina alpackor och den andra hunden på en av de andra. Vi är totalt chanslösa. Efter ett tag lyckas ägarna få tag på de extremt aggressiva hundarna och vi avlägsnar oss naturligtvis omedelbart, helt chockade.

I min naivitet trodde jag att hundägaren skulle uppsöka oss och be om ursäkt för det inträffade - vilket naturligtvis inte skedde. Dagen därpå går jag därför tillbaks till gården och pratar med ägaren som inte verkar tycka att det inträffade är så mycket att prata om. Det visar sig att jackrusseln tillhör hans dotter och var bara på besök och han kan bara svara för pitbullterriern som är hans. Att hundarna skulle ha angripit för att döda, vilket det inte råder minsta tvekan om, förnekar han kategoriskt. Hans hund ville bara ”pussa och hälsa på alpackorna” - hans exakta ord. Att hunden fått smak på alpackor och skulle ta sig till hagen på egen hand är fullständigt uteslutet eftersom ”hunden är så rädd av sig att den aldrig skulle komma på tanken att lämna gården”. Jag frågar om han har en bra försäkring. ”Nu ska du inte överdriva, vi har en vanlig försäkring.” När jag berättar att alpackorna vi var ute med har ett högt ekonomiskt (inte bara emotionellt) värde säger han ordagrant ”Du ska inte glida runt med dina värdefulla guldklimpar och tro att inget kan hända. Det finns hundar överallt.” Det mest sensationella uttalandet kommer dock när han insinuerar att alpackorna bitit hans hund eftersom han fick blod på handen när han lyfte upp den efter attacken och den hade dessutom bitmärken längs ena bakbenet. När jag försöker förklara det orimliga i detta säger han ”Jag säger bara vad jag tror på samma sätt som du säger vad du tror.”

Om det inte vore så allvarligt skulle man haft svårt att hålla sig för skratt. Det är alltför uppenbart hur lönlöst det är att diskutera med sådana människor. Att problemet för vår del inte är ur världen råder det inga tvivel om eftersom hundägaren varken kan eller vill förstå att hans kelgris bevisligen kan bli ett rasande monster.

Allteftersom antalet alpackor i Sverige ökar riskerar liknande hundangrepp att bli vanligare och på något sätt måste information ut – såväl till hundägare som alpackaägare!

Beträffande rådgivning för hur man ska stängsla för alpackor måste vi nu ta oss en ordentlig funderare. Frågan är om inte alla bör skydda sig som om man har rovdjur i sin närhet även om rovdjuret ”bara” är hund. Stora hagar med långa yttre gränser kan dock bli en dyr historia. Länsstyrelsen eller hundägarna lär inte vara behjälpliga! Men man kan ju börja med att se över befintliga stängsel. Spänn nätet och kontrollera att det går ända ner till marken. Jag har aldrig förstått hur man kan tro att 2-4 elektriska trådar skulle räcka och jag förstår det ännu mindre nu. Vill passa på att med kraft avråda från fårstängesel med nylontrådar som kan kopplas till el - även om strömmen inte slås på. Fullkomligt livsfarligt för alpackor som mycket lätt kan trassla in sig och fastna!!

Mest effektivt är naturligtvis att ha boskapsvaktande hundar tillsammans med alpackorna. Det finns några svenska alpackaflockar som skyddas av bl a Maremmano abruzzese (”maremmor”). Kontakta gärna t ex Birgitta Ericson och Jan-Olof Östberg tel 076-1064698, Vemdalsfjällets alpackor, för mer info.

Under våra snart 10 år med alpackor i hagarna och alpackor på promenad har vi aldrig någonsin varit med om den allra minsta incident och därför har jag levt i föreställningen (något naivt medges nu) att om man saknar otrevliga hundar i sin närhet är risken för angrepp minimal. Har nu fått lära mig att jakthundar kan springa långt, mycket långt. Och uppenbarligen behöver det inte ens handla om jakthundar. Grannens gulliga Fido kan få hjärnsläpp och han behöver inte vara av kampras – en ”söt liten jack russel” räcker.

Ann Marie Santesson Gerber
Österlen Alpacka

© Österlen Alpacka

Österlen Alpacka
Den Gamla Möllegården
Gröstorp
272 94 Simrishamn
+46 (0)730-92 87 57
info@alpacka.se