En oförglömlig Peru-resa

(Berättelsen är lång men förhoppningsvis värd läsmödan om man är intresserad av alpackor i Peru. Klicka på bilderna för att se en större version som öppnar sig i ett lager ovanpå.)

“The hotel rooms, and we use that word loosely, will not be like anything you are used to. You will be lucky to get a warm shower and the level of cleanliness leaves something to be desired. The food will not be particularly good. We will be careful about what you are given to eat but there are times when it is possible you can get sick. If you decide to go we will give you detailed instruction about what to pack and what medicine you might like to carry. You may also want to ask your doctor if you are healthy enough for a trip of this nature. These conditions are unfortunately what one must experience if you want to see the true nature of alpaca breeding in the highlands of Peru.”
Ur reseinormationen "Education with a Destination: Peru".

Informationen inför resan var alltså glasklar. Det skulle INTE bli en vanlig turistresa. Vi skulle få se och vara med om saker som väldigt få vita (”gringos”) har upplevt. Vad spelade det då för roll att vi skulle bo på enkla hotell? Eller att vi vissa dagar skulle vi inte komma i närheten av någon restaurang utan ombads ta med snacks. En stor del av tiden skulle vi hålla till på höga höjder (4000-5200 möh) och där är hungerkänslor inte särskilt påträngande. Voilá, inbyggd bantningsresa på köpet! Om man hyste minsta tvivel om sitt hälsoläge var det läkarkontroll som gällde.

Efter den uppriktiga informationen försvann många som visat intresse för resan. Kvar blev 26 personer som uteslutande bestod av alpackauppfödare varav 22 amerikanare, två från Österrike, Line (en mycket god vän sen många år) från Norge samt undertecknad från Sverige. Att resan förlades till början av november berodde på att den kombinerades med ett stort internationellt evenemang Alpaca Fiesta 2014 i Arequipa, som är tänkt ska äga rum vart 3:e år men som av olika anledningar inte har blivit av sen 2007.

Initiativtagare tillika reseledare till denna första s k Education with a Destination: Peru var Mike Safley och Amanda VandenBosch, båda internationellt mycket välkända profiler och utställningsdomare i alpackavärlden. Mike har efter ett oändligt antal resor i Peru ett oslagbart kontaktnät vilket var nyckeln till alla oförglömliga möten med lokala alpackauppfödare långt bort från turister och allfartsvägar.

Fascinerande natur

Vi började i Arequipa (2400 möh), Perus ullhjärta med stora fabriker där landets alpackaull samlas upp och vidareförädlas till exklusiva slutprodukter som exporteras över hela världen. Vädret var perfekt och temperaturen under dagen låg kring 20-25 grader men sjönk mycket snabbt på kvällarna och då kröp man gärna in i sina alpackatröjor.

Tre små bussar stod till vårt förfogande och vi drog direkt norrut upp till betydligt högre höjder i den andinska fjällvärlden. Vi åkte genom ett ständigt varierande landskap där storslagenhet och karghet var de gemensamma faktorerna och man undrade hela tiden hur det var möjligt att leva och överleva där. Sorgliga fakta är emellertid att i de fattigaste områdena uppnår 40% av barnen inte en ålder av 10 år. Alpackan är det som räddar människorna och man är helt beroende av den, inte minst för att få kontanter men även för kött och ull.

Träd var sällsynta och den vegetation som stod till de betande djurens förfogande var framför allt ”ichu” ett tuvigt grovt, stickigt gräs och ibland s k bofedales d v s grönare områden naturligt bevattnade av små bäckar. Betande flockar med alpackor sågs som utströdda små stenbumlingar på de oändliga vidderna, alltid vaktade av kvinnor med blänkande kolsvart hår i långa flätor, klädda i den traditionella hatten, tjocka kjolar och stickade benvärmare.

Första anhalten för vår resa var Hacienda Mallkini. Gården är det stora ”ullföretaget” Michells forskningsstation och ligger på ca 4500 möh, en höjd som kändes med all önskvärd tydlighet trots höjdsjuketabletter. Bara att gå de ca 20 trappstegen från bussarna upp till den trivsamma byggnad där vi skulle utfodras och tillbringa natten gjorde oss andfådda som om vi sprungit Lidingöloppet.

Efter en god middag berättade stationens forskningschef om den intressanta verksamheten som omfattar drygt 3000 hektar och över 2000 alpackor av mycket hög kvalitet. Tyvärr kunde vi inte stanna dagen därpå och bekanta oss med djuren eftersom vårt program var tight och vi hade en lång vägsträcka framför oss till hela resans absoluta höjdpunkt nämligen Estancia Accoyo.

I alla alpackauppfödares öron klingar det namnet som ljuv musik eftersom det representerar världens bästa alpackor. Bättre kan det liksom inte bli. Om någon skulle få för sig att försöka importera några av dessa djur till Sverige kan det vara lämpligt att känna till att Peru sen flera år har exportförbud på alpackor. Är man äventyrslysten och har goda nerver kombinerat med pålitliga kontakter kan man ju försöka smuggla djuren till Chile.

Hotel El Dorado

Vårt basläger blev byn Macusani några mil från Accoyo. Byn sägs vara världens största (ca 11 000 inv) på den höjden d v s ca 4300 möh. Inte många turister hittar dit vilket också speglade det obefintliga urvalet av hotell. För att undvika alltför högt ställda förväntningar hade vi blivit varnade för att kvaliteten på vårt hotell - som för säkerhets skull bar det ståtliga namnet El Dorado - inte var ”särskilt” hög men ”the good news” var att det var det enda som fanns… Av ren självbevarelsedrift hade jag därför siktet inställt på något extremt enkelt eventuellt kryddat med vägglöss.

Jag blev därför glatt överraskad när Line och jag klev in på vårt rum eftersom det fanns såväl bäddade sängar som badrum och vi hade ingen anledning att klaga även om doften på rummet lämnade en del att övrigt önska. Men alla hade inte vår tur och vissa rum saknade såväl toalettsits som dörrlås och handfaten läckte vatten rakt ner på golvet – om det överhuvudtaget fanns vatten. Oron för vägglöss visade sig lyckligtvis fullständigt obefogad men våra medhavda sovsäckar var en välsignelse eftersom vi inte var särskilt pigga på att krypa ner mellan lakanen…

Effekten av den höga höjden gjorde oss väldigt muntra och vi skrattade gott åt ansträngningarna att borsta tänderna eller att vända sig i sovsäckarna. På kvällen förflyttade vi oss andfådda till byns enda restaurang med plats för oss alla och intog en rykande varm men vattnig kycklingsoppa eftersom allt annat ansågs olämpligt för våra ännu jungfruliga magar. Några hade redan känningar av Montezumas hämnd trots alla försiktighetsåtgärder.

Don Julio Barreda – ”världens skickligaste alpackauppfödare”

Morgonen mötte oss med blå himmel och strålande sol. Som barn på julafton satt vi otåliga i bussen medan den slingriga, gropiga vägen från Macusani till Estancia Accoyo förde oss genom ett storslaget bergslandskap som på alla sätt tog andan ur oss.

”Världens Skickligaste Alpackauppfödare” har han kallats, Don Julio Barreda, ägaren till Estancia Accoyo, som gick bort 2006 vid 85 års ålder efter att ha ägnat större delen av sitt liv åt alpackavel. Det är omöjligt att på några få rader beskriva vad han har betytt för världens alpackor men hans innehållsrika liv finns beskrivet i boken ”Alpacas: Synthesis of a Miracle” av Mike Safley och det är en berättelse om en man som avgudade sina djur och intelligent lotsade dem igenom Perus tuffa jordreformer på 1960-talet och med nöd och näppe klarade sig från att bli offer för terrororganisationen Sendero Luminosos ofattbart grymma framfart på 1980-talet. Många, många alpackor fick tyvärr sätta livet till men kärnan i aveln klarade sig och det finns nu Accoyo-ättlingar runt om i världen.

Med allt detta i åtanke hade jag i min okunskap förväntat mig en stor anläggning men möttes istället av tre små oansenliga hus varav det mittersta hade varit ett av Don Julios hem. Att denna anspråkslösa lilla anläggning på 4400 möh var den världsberömda Accoyo-farmen gjorde det hela ännu mer fantastiskt och bokstavligen sagolikt. Här uppe, i Andernas avkrok, i ett månlandskap precis på gränsen för människans överlevnad, lyckades Don Julio skickligt och mycket systematiskt avla fram alpackor av en kvalitet aldrig tidigare skådad.

Han hade fyra döttrar varav Elena övertog verksamheten efter hans död. Hon avled så sorgligt bara två veckor innan vi kom och den stora frågan var hur arvet efter Don Julio nu skulle förvaltas. Till vår stora glädje hälsades vi välkomna av en annan dotter, Guadelupe, som bl a berättade att hon ska föra Accoyo-namnet vidare. Det är framför allt ullens täthet, finhet och årliga tillväxt som är så imponerande hos Accoyo-alpackan. Guadalupe lät oss träffa hennes djur och vi fick ingående känna på dem. Vi häpnade.

Det mest remarkabla var tätheten och längden på ullen som klipps en gång om året (alltid med handdriven fårsax eftersom den eldrivna lämnar för lite ull kvar och alpackorna fryser). Något liknande hade nog ingen av oss sett. Gårdens marker klarar max 2000 alpackor och man är stentuff i utgallringen av djur. Alla alpackor är vita och individer med minsta lilla fläck av avvikande färg slås ut liksom, naturligtvis, genetiska defekter - även om ullen skulle vara sensationell. Av de 2000 alpackorna är ca 20% suri.

Det är svårt att finna ord som beskriver upplevelsen av Andernas vidunderliga vida vidder och grandiosa tystnad bland dessa häpnadsväckande alpackor. Jag är inte religiös men känslan var i det närmaste sakral, mäktigt högtidlig och närmare en andlig upplevelse har jag aldrig tidigare varit. Jag kände mig extremt liten, ödmjuk och oändligt tacksam över att få uppleva allt detta. Min beundran för de människor som klarar sig här kände inga gränser. När vi så småningom skulle lämna Estancia Accoyo kramade jag om Guadalupe och jag upptäckte att mina tårar rann. På vägen ner till bussen hörde jag hur flera andra gick och snörvlade och vi skrattade förläget eftersom ingen kunde förklara varför våra ögon svämmade över.

På kvällen kom vi tillbaks till verkligheten i Macusani och kycklingsoppan som faktiskt nu hade piffats upp med lite spagetti som simmade runt bland några vilsna persiljeblad.

Suri-fiesta

Följande morgon var det tidig uppsittning i bussarna. Solen hade ännu inte gått upp men såväl Macusani som landsbygden vi åkte igenom sjöd redan av liv. Här är man morgontidig! Vi var nu på väg till byn Nuñoa som i internationella alpackakretsar är lika världsberömd för sina många uppfödare av extremt fina suris som Accoyo är för sina otroliga huacayas. Byn ligger ”bara” 4000 möh vilket gör de klimatologiska förutsättningarna betydligt gynnsammare för den något känsligare varianten av alpacka som suri utgör. Ullens annorlunda karaktär gör att framför allt nyfödda föl lätt kan bli nerkylda och dö.

Det är inte ofta byn får besök av 26 internationella alpackauppfödare och man välkomnade oss med en riktig fiesta till vår ära. Stolar hade placerats ut åt oss på byns torg och en stor mängd otroliga suris i alla färger paraderade framför oss och vi fick också gå fram och sätta våra händer i den makalösa suri-ullen. Den lokala TV-stationen var där och filmade och i hantverksstånden visade kvinnorna upp produkter tillverkade av handspunnen suri-ull och vi frossade i fantastiska sjalar, vantar och annat och det var ett rent nöje att köpa av dessa stolta, skickliga kvinnor.

Man bjöd på lokal mat och dryck men vi var extremt försiktiga och det kändes pinsamt oartigt att tacka nej eftersom vi inte gärna kunde säga att vi var rädda för att bli sjuka. En dryck som serverades var chicha som tillverkas av majs som tuggas och får jäsa. Finessen är att enzym i saliven bryter ner stärkelsen till maltos. Våra reseledare avrådde oss bestämt från att smaka och när vi informerats om tillverkningsprocessen var det ingen större uppoffring att avstå.

Så småningom hem till Macusani, kycklingsoppan och tredje och sista natten på El Dorado. Enligt uppgift hade ingen bott så länge på detta hotell och vi kände oss allt lite stolta.

Se fler foton i bildspel från Nuñoa (öppnas i ny flik/fönster) >>

Supreme Champion med gudomlig ull

Återigen uppsittning i ottan och den nya dagen skulle ägnas åt en mycket intressant alpackautställning i den lilla byn Corani (4000 möh). Vägen dit var lång men det som verkligen kryddade färden var de sista två timmarna som gick på ett smalt, vägliknande underlag med hisnande stup och möten med stora lastbilar från den närliggande silvergruvan. Vägen var inte riktigt gjord för möten och man tittade helst inte ut genom fönstret mot dalsidan när lastbilarna dök upp från ingenstans. Många lättade suckar drogs när vi till slut kom fram till den lilla byn med tjurfäktningsarenan där utställningen skulle äga rum, lyckligt ovetande om att vi skulle ta exakt samma väg tillbaks.

Vi hade blivit inbjudna till utställningen som organiserades för oss. Utställare var traktens små alpackauppfödare som ville få sina alpackor bedömda av internationella domare samtidigt som de ville visa oss sina finaste djur. Våra reseledare Amanda och Mike, mycket uppskattade och skickliga domare i USA, skulle döma det hela tillsammans med en peruansk domare. Uppfödarna har ett mycket tufft liv och vi hade blivit ombedda att ta med priser hemifrån som skulle delas ut till vinnarna i de olika klasserna och på prisbordet kunde man beskåda ett urval av användbara saker som ullsaxar, öronmärken, föltäcken, pennknivar, tryckkokare m m.

Efter varje klass fick vi komma ner i ringen och själva känna på djuren och det var lätt att konstatera att kvaliteten generellt sett var mycket hög men varierande. Den huacaya som till slut blev Supreme Champion - och som alla ville ta med sig hem - var en fawn gudomlig hingst med ull vars like nog ingen av oss tidigare sett (förutom Accoyo men där var alla djuren vita). Den suri som blev bäst var ett vitt sto men där var utgången inte lika självklar och det var flera som slogs om titeln.

Barn välkomna!

     

Precis som hos Accoyo, Nuñoa och senare på fiestan i Arequipa kunde vi konstatera att kvinnor i allra högsta grad är involverade i all alpackaverksamhet. En underbar liten händelse utspelade sig mitt i utställningsringen. En kvinna visade upp sin alpacka och bar samtidigt ett barn i den sedvanliga förpackningen på ryggen. Plötsligt behövde barnet tydligen ändra ställning i ryggpaketet. Kvinnan räckte över grimskaftet till en annan utställare, lossade paketet från ryggen och la ner det på marken. Till min förvåning var det inget spädbarn utan en förhållandevis stor liten kille som ompaketerades för att sen åter hivas upp på ryggen där han knöts fast - varefter visningen av alpackan fortsatte som om ingenting hade hänt…

Barn är ett fullständigt normalt inslag t o m inne i utställningsringen där även produkter tillverkade av alpackaull lagts ut längsmed kanten. Till skillnad mot det som erbjöds till försäljning av kvinnorna i Nuñoa fanns här inte bara stickade saker utan även mängder med vävda, otroligt vackra produkter och man ville helst ta med sig hem alltihop.

Våra dagsetapper med bussen var alltid långa och efter utställningen hade vi många mil till nästa hotell i byn Chivay inte långt från Colcadalen. Hotellet den här gången var av helt annan karaktär och vi njöt av den ovant höga standarden.

Vicuña chaku

Perus flagga har ett vapen med tre olika fält varav det ena är en vicuña, ett tydligt tecken på folkets uppskattning av detta fascinerande lilla djur, så svår att domesticera. Nu var det dags för Vicuña chaku, ett evenemang vi med stor spänning hade sett fram emot.

Förväntansfulla människor, kvinnorna i folkdräkt, var samlade när vi kom fram till starten. Man hissade flaggan, placerade höger hand på sitt hjärta, sjöng nationalsången och delades in i fyra grupper som gav sig iväg för att börja insamlingen av vicuñorna.

För några hundra år sen kunde djuret räkas till över 1,5 milj individer men numera finns knappt 150 000 kvar varav 80% i Peru. En vicuña chaku kan liknas vid en svensk klappjakt men med skillnaden att djuren inte ska dödas utan samlas ihop för att klippas. Tidigare sköt man dem för att komma åt den eftertraktade ullen men numera är vicuñan fridlyst och ägs av staten och av byarna. Den som nu skulle bli sugen på att skjuta en vicuña kan räkna med fängelsestraff.

  • Foto: Line Werner
  • Foto: Line Werner
  • Foto: Line Werner
     

Foto: Line Werner

Man går på ett mycket långt led ofta med ett rep emellan sig hojtandes ”Chaku, chaku!” och driver vicuñorna flera km mot den inhägnad där klippningen så småningom äger rum. Upplevt ur svenskt djurskyddsperspektiv var det ingen särskilt trevlig tillställning. Förvisso intressant att ha sett men inget jag behöver uppleva igen. Man måste dock ha i åtanke att inkomsten från ullen är mycket viktig för byarna.

Vicuñorna får sina föl i januari och nu var vi i början av november. Många var alltså tyvärr högdräktiga och efter ett flera timmar långt drev är stressrelaterade aborter är inte ovanligt. Van vid alpackor som hummar intensivt vid stress och även spottar, blev mötet med ca 100 vicuñor en sällsam upplevelse. Inte ett ljud hördes från den nätklädda fållan förutom de mjuka fötternas skrapande mot det dammiga underlaget och ingen spottade, inte ens när de hölls fast för att klippas. De föreföll helt paralyserade av skräck och jag ville bara att allt skulle ta slut så fort som möjligt.

Klippningen gick lyckligtvis fort eftersom man endast tar sadelullen som faktiskt bara väger runt 180 g per djur. Ullen är extremt fin (10-12 mikron) men växer långsamt och djuret klipps därför endast vartannat år och då är ullen ca 3 cm lång. Den årliga peruanska produktionen är endast 6 ton och priset per kg ull är ca 3000:- men vem som helst får inte köpa ullen. I en butik i Arequipa såg jag ett spektakulärt tyg av vicuñaull som rann i handen likt ljummet vatten. Priset? Drygt 18 000:- per meter…

Casa Chapi - ett välgörenhetsprojekt

Senare på eftermiddagen besökte vi ett mycket intressant välgörenhetsprojekt, Casa Chapi, i regi av Quechua Benefit. Quechua Benefit startades 1996 av Don Julio Barreda och vår reseledare Mike Safley, och under åren har stora summor donerats till organisationen framför allt av amerikanska alpackauppfödare. Pengarna går till olika projekt som hjälper Perus ofta små och mycket fattiga alpackabönder och i synnerhet deras barn.

För fyra år sen byggdes Casa Chapi, en liten ”by” där 40 barn nu bor och man planerar ytterligare ett hus för att kunna ta emot ännu fler. Barnen är mellan 6 och 12 år gamla och kommer undantagslöst från extremt fattiga alpackabönder. De är antingen föräldralösa, har endast en förälder eller så kan deras familjer helt enkelt inte mätta en mun till. Byn är ett internat och barnen åker hem till sina familjer eller släktingar under skolloven.

Anläggningen är kolossalt imponerande och välskött. Allt är helt anpassat till barnens bakgrund. I en byggnad hade man inrättat en liten ”livsmedelsbutik”. Många har aldrig sett en affär när de anländer till Casa Chapi och här får de lära sig hur man gör när man köper eller säljer - en nästan svindlande tanke.
Då och då kommer amerikanska sjukvårdsteam med läkare, sjuksköterskor och tandläkare till Casa Chapi. Alla barn undersöks men även folk i de närliggande byarna är välkomna att få kostnadsfria undersökningar och behandlingar, allt finansierat av donationerna. Alla kvinnor bär sina barn på ryggen i ett knyte. Barnen i knytena är ofta hårt lindade och man har konstaterat att det inte är ovanligt att de får såväl höft- som muskelproblem orsakade av lindningen och den ensidiga positionen på moderns rygg. Att ändra på djupt liggande traditioner är dock inte lätt men sjukvårdsteamen gör vad de kan för att förklara.

Så småningom kom vi tillbaks till Arequipa efter några stopp av mer turistifik karaktär. Vi bodde på ett bedårande hotell med en underbar trädgård mycket centralt, La Casa de mi Abuela. Jag passade naturligtvis på att besöka barnhemmet Hogar de Cristo. Ett gäng mammor till barnen på hemmet stickar sen många år vantar till oss och jag hade länge sett fram emot att äntligen få träffa dem. Det blev ett hjärtligt möte med underbara kvinnor och jag fick med mig hem ytterligare 68 par fingervantar till vår gårdsbutik! Jag fick också träffa en massa härliga ungar i olika åldrar som får all möjlig hjälp för att gå ut i livet betydligt bättre rustade.

Alpaca Fiesta 2014 i Arequipa var intressant - speciellt om man inte hade fått nog av högklassiga alpackor. Över 1500 fantastiska alpackor, huacaya och suri i alla färger, ställdes ut. Det var fascinerande att se och höra Don Julio Sumar som dömde huacaya. Efter varje klass vände han sig till åhörarna för att demonstrera och förklara sina val. Sååå lärorikt!

De föredrag som presenterades i den stora aulan var dock en besvikelse och personligen hade jag förväntat mig betydligt mer. Men vi gjorde många intressanta studiebesök bla till Michell´s och Grupo Inca´s fabriker där vi fick uppleva ullen ”från ax till limpa” och kunde även köpa underbara kläder i deras butiker. Vi ser fram emot nästa fiesta om sisådär tre år eller så.

Den här berättelsen har bara handlat om våra mest spektakulära upplevelser. Min förhoppning är att förmedla några annorlunda smakbitar från ett land som har så ofantligt mycket att erbjuda. Peru och dess underbara, vänliga, stolta invånare kryper under skinnet på en och man vill bara tillbaks. Igen och igen och igen. Snarast.

Ann Marie Santesson Gerber



© Österlen Alpacka

Österlen Alpacka
Den Gamla Möllegården
Gröstorp
272 94 Simrishamn
+46 (0)730-92 87 57
info@alpacka.se