© Österlen Alpacka

Alpackafakta

Ursprung

För 9 miljoner år sedan höll förfäderna till dagens camelider till i de nordvästra delarna av Nordamerika. Och för 3 miljoner år sedan delades gruppen upp varvid en del migrerade till Asien där nu endast kameler och dromedarer finns kvar. Den andra delen av gruppen följde den västra sidan av Nordamerika ner till Sydamerika där man nu finner guanaco, lama, vicuña och alpacka.

Alpackan härstammar från Anderna där den lever på 4-5000 m höjd i Peru, Chile och Bolivia, men det finns även mindre populationer i t ex Argentina och Equador. Det är ett kameldjur vars närmaste släkting är den utrotningshotade vicuñan som lever vild i Anderna. Även lama och guanaco är släkt med alpackan. I Peru finns idag ca 2,5 miljoner alpackor (vilket motsvarar 85% av världens alla alpackor), i Bolivia ca 500 000, samt i Chile 600 000. Länge var det exportförbud för alpackor men 1984 kom den första alpackan till USA och sedan dess har intresset för alpacka stigit enormt över nästan hela världen och i Europa finns nu ca 30 000 djur. För närvarande finns förmodligen 5000-6000 alpackor i Sverige.

Det nära släktskapet med vicuñan kunde så sent som år 2000 fastställas med DNA-teknik. Detta innebar även namnändring av den vetenskapliga benämningen av alpackan, vilket numera är Vicugna pacos. Tidigare hette den Lama pacos.

Alpackan och laman domesticerades för 5-6 000 år sedan. Då laman är betydligt större än alpackan utvecklades den till lastdjur medan alpackan med sin makalösa päls främst blev ullproducent. Under Inka-perioden, då sofistikerade avelsmetoder användes, fick man fram extremt hög kvalitet på alpackaullen, som ibland gick under beteckningen "Inkas guld" och var avsedd endast för de kungliga. Uppfödningen och aveln av alpackor stod på sin höjdpunkt under 12- och 1300-talet.

De spanska conquistadorena invaderade Peru 1532 och hade bl a med sig merinofår. Spanjorerna upptäckte att alpackorna konkurrerade om betet med deras medförda kreatur och försåg dessutom Inkaindianerna med såväl kött som bränsle liksom ull till kläder. Man insåg att det bästa sättet att kontrollera indianerna var att helt enkelt att slå undan fötterna på dem genom att eliminera alpackorna. Så man började slakta alpackor - miljontals av alpackor. Peruanska historiker räknar med att 90 % av världens dåvarande alpackastam (som man uppskattar bestod av 30-50 milj individer!!) försvann - tillsammans med ca 80 % av den indianska befolkningen!

Lyckligtvis fanns det indianer som lyckades gömma en del alpackor för spanjorerna genom att fly med sina djur till högplatån i Anderna. Det var naturligtvis en stor omställning för dessa djur och många klarade sig inte men det blev ett naturligt urval mitt i tragedin som nu är anledning till att alpackan är ett så robust och friskt djur. Tyvärr försvann också mycket av den enorma kunskap om alpackauppfödning som indianerna hade. Indianerna som följde med sina djur till de oerhört karga och magra områdena fick satsa på att överhuvudtaget överleva och specialkunskaperna i alpackaavel gick så småningom förlorade. Kvaliteten på alpackorna sjönk drastiskt eftersom de tidigare så kontrollerade alpackahjordarna nu lämnades att korsa sig fritt i flockar där även lamor ingick. Det var först in på 1800-talet som alpackan "återupptäcktes" och aveln åter tog fart.

Ödet hade emellertid mer tragedier i beredskap för alpackorna. Under perioden 1967-1992 reducerades alpackapopulationen med 50 % p g a extrem torka samt terrororganisationen Sendero Luminosos ofattbara framfart. Regeringarna i Peru, Bolivia och Chile beslöt att lätta på exportrestriktionerna för alpackor för att hjälpa landsbygdsbefolkningen samt för att rädda djur. 1984 kom de första alpackorna till USA och strax därefter också till Europa. En ny era hade startat. Sen några år tillbaks är det emellertid återigen exportförbud för alpackor från Peru eftersom de betraktas som en nationell rikedom som ska stanna i landet.

Alpackor har delad överläpp vilket innebär att de är fenomenala på att välja ut små, goda växter och är extremt skonsamma mot vegetationen. När inkaindianerna första gången såg får kallade de dessa för "eld-munnar" p g a sättet fåren slet upp Andernas känsliga vegetation. I jämförelse med alpackornas mjuka trampdynor blev också fårens klövar ett hot mot vegetationen.

Lite språkkuriosa

Ordet alpacka stavas olika på olika språk. Det vanligaste är alpaca men i t ex Norge skriver man alpakka, i Tyskland alpaka och i Frankrike alpaga.
I Sverige liksom i Tyskland har vi av någon outgrundlig anledning infört hästterminologi i samband med alpackor, och talar om sto, hingst och föl. I spansktalande länder säger man hembra, macho och cria. I engelsktalande länder har man flera ord beroende på djurets funktion: hingsten är male, macho, sire eller herd sire medan stoet är female eller dam. Fölet är cria eller baby.
Notera gärna att alpackaull aldrig wool i engelska alpackasammanhang utan fleece eller fibre.

Ullen – the Fibre of the Gods

Det finns två typer av alpackor - huacaya och suri. Huacaya (ca 90% av alpackapopulationen tillhör denna typ) har en fluffig päls medan suri har raka, rasta-liknande lockar.

Det finns många finesser med alpackor. Ullkvaliteten är en av de bästa i världen och den viktigaste egenskapen i avelsarbetet. Det är dock stor skillnad mellan olika individer och alla alpackor har inte suverän ull.

Observera att det mycket vanliga påståendet att alpackaullen skulle vara varmare än merinoull helt saknar vetenskaplig grund. Däremot känns alpackaullen betydligt mjukare jämförd med merinoull med samma analysvärden. Anledningen till detta är fibrernas utseende.

Ett annat mycket spritt påstående som inte riktigt är med sanningen överensstämmande är att anledningen till att alpackaullen är så varm skulle vara att fibern är ihålig. Detta stämmer alltså inte! Fibrer av hög kvalitet d v s riktigt tunna och fina saknar hålrum. Men när fibrerna blir lite grövre börjar ihåligheter dyka upp och ju grövre fiber desto mer hålrum. Riktigt grova fibrer är helt ihåliga. Men det är ju inte dessa man gör de fina produkterna av! Läs gärna mer om detta och mycket annat i Cameron Holts nya fantastiska bok The Definitive Guide to Alpaca Fiber som kan köpas via Line Werner på Alpakka Enghaugen.

		White
		Beige
		Light fawn
		Medium fawn
		Dark fawn
		Light brown
		Medium brown
		Dark brown
		Bay black
		True black
		Light silver grey
		Medium silver grey
		Dark silver grey
		Light rose grey
		Medium rose grey
		Dark rose grey

En annan finess med alpackaull är den breda färgskalan – inget annat ullproducerande djur (förutom angorakaninen) uppvisar ett sådant färgspektrum: från svartaste svart till vitaste vitt och däremellan alla tänkbara nyanser inklusive bruna. Det finns 22 basfärger med minst 250 nyanser. Om man alltså är nöjd med det naturen erbjuder och inte är ute efter konstgjorda färger har man ett oerhört brett färgspektrum att arbeta med. Men ullen låter sig lätt färgas om det önskemålet skulle finnas.

De flesta uppfödare eftersträvar enfärgade djur, vilket förenklar ullsorteringen efter klippningen. Det finns emellertid också flerfärgade djur och dessa är ett trevligt alternativ om man spinner själv och inte vill ha så många djur.

Alpackaullen är nästan fri från lanolin vilket ger ullen en ”torr” känsla jämfört med den feta fårullen. Många människor (dock inte alla!) som är allergiska mot fårull kan klara alpackaull utan problem. Det är ull som är mycket lätt att handspinna (lättare än fårull, enligt vissa!) och behöver normalt sett kardas mycket lite eller inte alls. Man kan göra fantastiska saker med tovad alpackaull. Tänk dock på att för allra bästa resultat vid tovning av alpackaull ska man använda spinnkvalitet. Ull med mycket täckhår är omöjlig att tova.

Spanjoren Bernabe Cobo skrev redan 1653 i boken History of the New World: "Alpaca, un càlido don de Dios a los hombres" d.v.s.

"Alpackan - en varm gåva från Gud till människorna".

Växtfärgat garn av alpackaull. Peru januari 2006. Klicka på bilden för att se den större. Bark ger ofta nyanser i gult-orange-brunt →

Vad ska man ha alpackor till?!

En mycket vanlig fråga men samtidigt lite märklig kan man tycka. Ingen frågar en hästägare vad man har hästen till… Egentligen är det bara fantasin som sätter stopp för vad man kan ”ha” alpackan till. Vi nämnde ullen tidigare. Men många är inte intresserade av den utan ser alpackorna som nära, kära vänner och bedårande sällskap. Hästtjejer över 50 är faktiskt en av de vanligaste kategorierna som börjar med alpackor och det kanske inte är så konstigt. Efter år i hästvärlden är det många som vill trappa ner lite men vill fortsätta ha nära kontakt med intressanta djur i något behändigare format. Det är då alpackorna träder in i ens liv och för alltid förändrar det. De ska ju inte ryktas eller motioneras, behöver ingen hovslagare och är generellt sett betydligt friskare än en häst. Och äter mycket mindre. Alpackan är intelligent och älskar att lära sig saker t ex genom klickerträning. Många (inte alla…) alpackor gillar hinderbanor.

Hela "alpackaty"-gänget i Tinas ridhus.

Och man kan använda alpackor i trekkingverksamhet och i ”terapi”-sammanhang (PDF, Skånska Dabladet, 2012-03-11) kanske viktigast av allt: man kan bara njuta av närheten till alpackan. Av tilliten den visar när den mår bra tillsammans med oss. Av lugnet som lägger sig i flocken och tändernas malande när de äter hö. Av den ofattbara skönheten i deras förtrollande uppenbarelse.

Och så får man dessutom ull – vare sig man vill eller inte. Otaliga är de som fått ett nytt intresse i tillvaratagandet av sina alpackors ull genom att lära sig spinna och tova.

Tänk bara på att alpackor inte är gosedjur - hur mycket de än appellerar till våra klapp-reflexer. De allra flesta alpackor älskar inte kroppslig närkontakt men de är mycket nyfikna och många alpackor kan acceptera att man tar på dem. Det betyder dock inte nödvändigtvis att de tycker om det. Alpackans stora integritet är något man måste acceptera och respektera och därför är min djupa övertygelse – baserad på över 10 års alpackaerfarenhet - att barn och alpackor inte per automatik är den fulländade kombinationen. Det finns alpackor som är bra för barn och det finns barn som kan lära sig förstå och respektera alpackor men att påstå att det alltid är så är inte korrekt marknadsföring och riskerar att sluta med besvikelse. Små barn och små alpackaföl är en särskilt olämplig kombination – men onekligen tyvärr väldigt säljande och ”gulligt”.

Vackra modeller.		Att njuta närhet. Foto: Tina Thornberg.

Spottar de?

Alla ”vet” att lamor spottas men hur det egentligen är med alpackor? Först måste vi här klargöra att varken lamor eller alpackor spottas. De kräks. Den substans som kastas upp är maginnehåll i olika nedbrytningsstadier. Detta har alltså ingenting med saliv att göra och luktar inte särskilt gott. Milt uttryckt. Svaret på frågan om alpackan ”spottar” är att den gärna kastar upp maginnehåll på andra alpackor som den av någon anledning är irriterad på. Människor blir endast i undantagsfall utsatta för detta och då enbart i lägen när alpackan känner sig mycket hotad. Exempel på en sådan situation är i samband med klippningen av ullen då vissa individer kan bli så stressade att de spottar rejält.

Däremot kan det hända att man hamnar i spottlinjen mellan två spottande alpackor. En dusch sitter i såna lägen rätt bra eller åtminstone en stor vattenkran. En alpacka som just har levererat en rejäl laddning verkar själv tycka att det är obehagligt och det ser ut smaka riktigt illa. Den kan gå flera minuter med halvöppen mun och med rester av olevererat maginnehåll droppande ut.

© Österlen Alpacka