Marty McGee och Camelidynamics i Sverige
8-10 september 2007
För oss på Österlen Alpacka var det en dröm sedan många år som gick i uppfyllelse när vi hälsade alla kursdeltagarna välkomna till några dagar med Marty McGee, världens i särklass bästa tränare av alpackor och lamor. Speciellt roligt var det att, precis som förra året då Julie Taylor-Browne var här, deltagarna förutom från Sverige också kom från Norge, Finland och Åland. Vilket underbart sätt att främja nordiska alpackakontakter! Ytterligare samarbete mellan våra länder är redan planerat.
Att göra ett kort referat av Marty McGees tre kursdagar är omöjligt. Så fort hon öppnar munnen kommer det ut alpacka-vishet! Med sina 25 år tillsammans med alpackor och lamor har Marty naturligtvis samlat på sig en enorm erfarenhet. Men det gäller ju att också kunna förmedla denna och en mer pedagogisk lärare än Marty är nog svår att uppbringa. Alla praktiska övningar hade vi först noggrant övat på varandra och på uppblåsbara girafferhuvuden för att inte stressa våra alpackor i onödan.
För oinvigda kan detta intensiva hanterande av giraffer tyckas något märkligt men är ett oslagbart sätt att lära sig tekniken. Allt Marty gör genomsyras av respekt för djuren och det värmer hjärtat att se hur hon hanterar dem. Tvång, i vilken form det vara må, existerar inte. Alpackan måste känna sig trygg tillsammans med oss. Först då kan den börja ta in det vi vill säga. Martys devis ”with respect and result” stämmer perfekt med verkligheten.
Vi fick lära oss hur man tränar en alpacka att acceptera att ledas i grimma. Här är A och O att grimman sitter korrekt. Marty visade på en alpackaskalle (typ dödskalle) var näsbenet slutar och hur det ser ut kring ögonen, ett utmärkt sätt att illustrera varför det kan vara fullständigt livsfarligt för en alpacka att ha en feljusterad grimma.
Många alpackor som inte trivs med grimma har dåliga erfarenheter och är helt enkelt livrädda att grimman ska halka ner vilket försvårar andningen och i värsta fall kan kväva djuret. Det är också viktigt att nosbandet är riktigt anpassat till varje enskild alpacka. Grimmor där nosbandet inte kan justeras är direkt olämpliga för alpackor och lamor.
Att acceptera att få klorna klippta är ett stort steg för en alpacka eftersom den instinktivt är rädd om sina ben. Här fick vi lära oss vikten av att djuret står i balans, för övrigt ett ord som gick som en röd tråd genom alla kursdagarna. Att lära alpackan att lyfta benet frivilligt handlar bl a om att den ska känna sig trygg också under de sekunder det tar att få klorna klippta och då djuret alltså balanserar på tre ben.
Allmänna skötselråd fick vi oss också till livs. T ex att man inte behöver avvänja stofölen från sina mammor eftersom dessa fixar det själva – om de är dräktiga. Hingstfölen däremot kan behöva separeras från mödrarna i 7-8 månadersåldern eftersom deras ”betäckningslekar” så småningom i olyckliga fall kan leda till infektioner hos stona. Marty demonstrerade hur man som veterinär håller alpackan vid blodprovstagning och var man lämpligast sätter en subkutan respektive intramuskulär injektion. Vi vet numera också hur man ger en injektion utan att ens hålla fast alpackan. SÅ bra!
Och så blev det dags för s k TTOUCH, en typ av beröring (alltså inte massage) som kommunicerar med nervsystemet. Rätt utförd beröring uppskattas av de flesta alpackor och kan vara ett suveränt sätt att lugna den under klippningen eller varför inte i samband med grimträning. Precis som massage kan ha en medicinsk effekt på människor kan rätt typ av beröring ha det på alpackor.
Marty visade olika typer av beröring och var på alpackan man utför den. Några kursdeltagare fick riktiga aha-upplevelser när de överförde dessa kunskaper till alpackorna som också verkade få sina aha-upplevelser. Härligt, Åsa!
Det var första gången någonsin som Marty var i Sverige – och Norden. Vi hoppas och tror att hon hade det lika trevligt med oss alla som vi hade det med henne och vi håller tummarna att hon vill komma tillbaks nästa gång hon gör en tur genom Europa, vilket tyvärr inte blir förrän om 2-3 år. Under tiden hoppas vi att Julie, som ju är upplärd av Marty, fyller upp tomrummet en gång om året. Om Nordens alla alpackor blev hanterade enligt Martys principer skulle vi ha världens mest harmoniska djur. Det finns nästan inga ”envisa” och omöjliga alpackor – däremot ägare som inte kan förklara på rätt sätt vad som förväntas av djuren. Det är med andra ord VI som måste alltså lära oss att bli bättre på att förklara så att alpackorna förstår. Ingen kan göra det bättre än Marty! För dina alpackors skull – gå en kurs (eller fler!) för Marty eller Julie!
© Österlen Alpacka